Det började någon gång tidigt nollnolltal, då Thomas Rosén – före detta bassist i nittiotalsbandet The Real McCoy – tröttnade på sina coverband och på Stockholms bluesscener, där han varit en inventarie lite för länge.
Så en kväll ringde Thomas på dörren hemma hos gamle vännen och Real McCoy-sångaren Tom Radway, medtagandes sin akustiska gitarr. Tom hade lagt ner musiken för ett stillsamt familjeliv och sitt ping-pong-spelande. Men musiken fanns kvar i medvetandet, och tillsammans kände de på några favoritlåtar – både egna och andras. Där någonstans återvände lusten till musiken, ackompanjerad av två akustiska gitarrer.
Influerade av artister som Tom Petty and the Heartbreakers, Neil Young, Johnny Cash, Tom Waits, Rolling Stones, The Clash, Bruce Springsteen, Bob Dylan and alla de andra byggde de två upp en stor repertoar. De började repetera som duo mer regelbundet i Ingmar Bergmans gamla filmstudio i Solna, och så småningom plockade Tom in sin gamla kompis Johnny Feuk – trummis i ett av Toms tidiga band. Från början ägnade sig Johnny blygsamt mest åt att koka kaffe, men ganska snart hade hans gamla Slingerland-trumset fått en permanent plats i replokalen – med Johnny bakom stockarna.
Två gitarrister och en batterist – en nära-musik-upplevelse! Men något saknades – och ibland kan en bra bassist uträtta mirakel. Så Tom slog en signal till Peder Smith, ytterligare ett spöke från Johnnys och Toms förflutna. Peder hade spelat bas med en hel del coverband i Stockholmstrakten och kvalade in direkt.