Jepp. Åter på brottsplatsen. Varför ändra på ett vinnande lag? Så Funatics for tillbaka till MarLen studios i Färila för att spela in ytterligare fyra låtar. ”Vad är ni för ett band egentligen?” frågade en polare – ”en kåntrystänkare, en gubbrockare, en retropophistoria och en jazzballad?!”
Så blir det när i stort sett hela bandet envisas med att skriva låtar. Här och här är ett par smakprov!

Ett tecken på att ett band har uppnått en viss status lär vara när deras låtar dyker upp som covers hos andra band.
I så fall är Funatics redan där. Det förnämliga cajungänget Bayou gjorde nämligen en lysande cover på Thomas och Toms ”I’m Dancing” (eller ”kontrystänkarn”, som den oftast kallas för i bandet) på sin turné i veckan.
Nu väntar vi bara på att den ska komma på skiva. Hörde jag någon skrika ”royalties”..?

Torsdagens opluggade spelning i Furudal blev en av årets roligaste – och definitivt den ovanligaste. Mittemot Lottas Café, i ett partytält naturskönt vid Oreälven, spelade Funatics egna låtar akustiskt inför knappt tvåhundra personer i alla åldrar. Att pianot distade värre än Big Muff, att sångarna sjungit sig hesa på onsdagens Orsayra och att vi saknade medhörning (Johnny hörde inte en ton bakom sitt minimalistiska trumset) gjorde ingenting – det var ju en vacker sommarkväll.
När så bandet höll på att plocka ihop instrumenten medan Draco Spiritus höll eldslukarshow på andra sidan vägen kom en ödmjuk förfrågan om vi inte kunde lira några låtar till. Och gossarna Funatics är aldrig nödbedda – denna gång uppstod vi dock i skepnaden av Coverbandet Funatics. Så plötsligt stod bandet och vevade akustiska Stoneslåtar i tiominutersversioner. Funkade bra, det med!

Då åker vi igen! I sommar dyker Funatics upp där du minst anar det – på Orsas gator, i obskyra barer och inte minst på Oreveckan i Furudal. Den 14 juli utlovar vi dobros, mandoliner, barytongitarrer och andra obskyra stränginstrument. Ja, och fantastisk stämsång på det förstås. Be there!

OK, vi ska vara ärliga. Vi är inte riktigt på den nivån att vi kan göra halvt om halvt oannonserade spelningar och inbilla oss att vi kan konkurrera med så folkkära traditioner som Ishockey-vm (som jag trodde att bara finnar och TV3 brydde sig om nuförtiden) och Melodifestivalen (som jag trodde att bara Östeuropa brydde sig om nuförtiden).
Bandet rockade förnämligt i helgen – fredag kväll på Ljusdals Nya Pub, med finfint gästframträdande av årets körslaget-vinnare, och lördag kväll på klassiska CC-Puben, med lysande mottagande av Världens Bästa Sven. Fartigt, festligt, folkligt fast kanske inte så fullsatt. Men vi lovar att komma tillbaks när konkurrensen inte är så mördande!

Med tanke på bandets höga medelålder tyckte vi det var onödigt att vänta i tjugo år innan vi remastrar våra gamla inspelningar. Därför lägger vi redan idag, en vecka senare, ut remastrade versioner av vår unplugged-sittning i Färila. Enjoy!

Nej, berget ville inte komma till Muhammed… så Muhammed fick ta sig till berget. Eller på Funaticska: Thomas vinner priset som veckans medlem eftersom han glatt sätter sig på tåget från Ljusdal till Stockholm, repar i fyra timmar och sedan tar tåget åter norrut. Vilken kille! Priset avhämtas i receptionen mot beskrivning.

Äntligen – som ni har väntat! Nu ligger de till sist ute på vår Myspacesida: de fem låtar som Funatics – eller åtminstone Atics… Peder och Johnny var ju kvar i Stockholm – spelade in i Färila. Inte en elgitarr så långt örat når – men ett himla juste sound som Lennart i MarLen Studio fick till på sina rullbandspelare. En av polarna tyckte vi lät som Hootenanny Singers, och jag antar att det var en komplimang. Analogt äger!

Inte nog med att bandet sällan kan repa som en kvintett – nu har man till och med spelat in med decimerad styrka. Thomas, Tom och Insu gick i helgen in i Mar-Len Studio i Färila och satte fem låtar. Där fanns inga digitala hårddiskar, bara analoga rullbandspelare och en äkta ekokammare. Vi fick naturligtvis leva upp till detta och plockade fram våra mest akustiska instrument. Hur det lät? Lysande, naturligtvis!